På väg till och från jobbet passerar jag Kungstensgatan 27. Igår kväll på väg hem, något senare än vanligt, gjorde jag det likt många andra kvällar men det var en viss skillnad. Jag såg Anna Ridderstads verk i nytt ljus, med rättfärdig betoning på just ljus. Det hade hunnit bli något mörkare ute än vad det vanligtvis är när jag går förbi. Verket var som upplyst inifrån, ljuset kom bakifrån och de små rummen i verket fylldes av ljusets sken. Parallellerna till arkitektur kan givetvis dras men jag tycker inte att det är det riktigt intressanta här. Verket bär titeln ”Insyn” och jag funderar på vad titeln ger mig för associationer samt vilket ramverk för dessa jag skapar. I vilken kontext försöker jag tolka och förstå Ridderstads verk? Det jag finner intressant med verket är installationen som metod för att säga något samt installationen som praktik för att förmedla detta. ”Insyn” behandlar för mig både verkliga rum med mörker respektive ljus men också rum som bör förstås i ett sammanhang av en psykologisk rumslighet. Den tjocka isoleringen ligger tung över de små vita rummen. Det är så påtagligt att jag nästan kan känna tyngden. Inte för att isolerings materialet är särskilt tungt utan för att symbolikens skärpa är det. Jag tänker på vad som försiggår där det inte finns någon insyn, dit en inte har tillträde. De mörka rum som inte upplyses utan stannar i det dunkla och fördolda. Tyngden av hemligheter och mörkret förknippat med dessa. Ridderstad lyckas med enkla, avskalade medel stå till buds med tankestoff till en mångfacetterad och intrikat diskussion.
På väg till och från jobbet passerar jag Kungstensgatan 27. Igår kväll på väg hem, något senare än vanligt, gjorde jag det likt många andra kvällar men det var en viss skillnad. Jag såg Anna Ridderstads verk i nytt ljus, med rättfärdig betoning på just ljus. Det hade hunnit bli något mörkare ute än vad det vanligtvis är när jag går förbi. Verket var som upplyst inifrån, ljuset kom bakifrån och de små rummen i verket fylldes av ljusets sken. Parallellerna till arkitektur kan givetvis dras men jag tycker inte att det är det riktigt intressanta här. Verket bär titeln ”Insyn” och jag funderar på vad titeln ger mig för associationer samt vilket ramverk för dessa jag skapar. I vilken kontext försöker jag tolka och förstå Ridderstads verk? Det jag finner intressant med verket är installationen som metod för att säga något samt installationen som praktik för att förmedla detta. ”Insyn” behandlar för mig både verkliga rum med mörker respektive ljus men också rum som bör förstås i ett sammanhang av en psykologisk rumslighet. Den tjocka isoleringen ligger tung över de små vita rummen. Det är så påtagligt att jag nästan kan känna tyngden. Inte för att isolerings materialet är särskilt tungt utan för att symbolikens skärpa är det. Jag tänker på vad som försiggår där det inte finns någon insyn, dit en inte har tillträde. De mörka rum som inte upplyses utan stannar i det dunkla och fördolda. Tyngden av hemligheter och mörkret förknippat med dessa. Ridderstad lyckas med enkla, avskalade medel stå till buds med tankestoff till en mångfacetterad och intrikat diskussion.
SvaraRaderaEleonora Ånhammar
student, konstvetenskap/curator